Article from Dagen, January 2008 (uneited and in Swedish)

Kan man skapa en Religion?
Reflektioner över Svensk andlighet

Tro det eller ej men ’andlighet’ är inne igen i Sverige. Nyligen avslutades en TV-serie från SVT – ’Jonas och Musses Religion’. Den handlade om två vanliga män mellan 30 och 40 – Jonas och ”Musse” - båda programledare för barnprogram på svensk TV, som fick i uppgift att starta en egen religion på 60 dagar. Båda hade kvar sin ”oskuld” i religiöst avseende vilket tog sig uttryck i att de båda hade tämligen begränsad kunskap om vad religion kan vara. De började därför träffa religiösa utövare från olika religioner samt några specialister som en religionshistoriker (som blev deras mentor) och en psykoterapeut. En av många saker som var intressant med detta lättsamma men ändå seriösa program var deras metod, eller kanske avsaknad av metod. De följde enbart sina egna känslor. Religionen de ”skapade” blev således ett sätt att uppfylla deras egen (som det visade sig) stora känslomässiga hunger efter bekräftelse och trygghet. Detta reflekterar en vanlig syn på religion i den moderna världen efter religionskritiker alltifrån Karl Marx till Ingemar Hedenius i Sverige – religionen är ett skapat instrument för någon form av självuppfyllelse. Programmet är m.a.o. en exposé av ett medärvt och idag nästan okontroversiellt sätt att se på religion i Sverige och stora delar av västvärlden.
Detta ställer oss inte inför frågan om vi är intresserade av andlighet idag utan snarare av vilken sorts andlighet. För Jonas och Musse var det naturligt att söka sig österut för att kunna söka byggstenarna till sin religion, till Indien närmare bestämt. Ända sedan början av deras andliga sökande i första programmet sökte de efter något bortomvärldsligt, asketiskt, något som de inte hade varit med om förut. Religion och andlighet, resonerade de, ska inte ha något med denna världen att göra utan med en annan, gärna en inre som känns. Återigen reflekterar detta en mycket vanlig uppfattning om vad religion är – något heligt, avskilt från ”världen” och vår vardag. Enligt denna uppfattning råder det en uppdelning mellan världsligt och andligt.
Denna allmänna och ofta outtalade uppfattning har i Sverige fungerat till att privatisera all religion – ”Jag tror på min Gud”. 1900-tals försöket, ’folkkyrkan’, kan tyckas gå emot denna privatisering av religionen med sin devis att kyrkans gränser är Sveriges gränser. Problemet är att en sådan religiös struktur lever ett parasitliv på något annat, nämligen samhället. Det är folket, samhället som bestämmer vad som är religiöst eller andligt. I dag måste den svenska folkyrkan vara lika öppen för intryck som det pluralistiska samhället i vilket vi befinner oss. Detta praktiskt sett omöjliga, eller åtminstone mycket komplicerade, förhållande mellan kyrka och samhälle har lärt oss att inte diskutera religionens sanning utan endast mångtydiga begrepp som ’religiös tolerans’. Samtidigt bevittnar vi ett allt växande intresse för religion och andlighet i det sekulära Sverige i media och böcker – från Dan Browns Da Vinci koden till Karen Armstrongs böcker om religion. Trots att Sverige är ett av världens mest sekulära land gäckar, upprör och förbryllar det kristna arvet ännu svensken mer än mycket annat. Visst, vi är sekulära och fredsälskande, men vi är inte så bortom allt religiöst som vi ofta vill påskina. Givetvis har saker som Ecce homo och Knutbytragedin varit bidragande i detta tvetydiga förhållande till andlighet i det att de gett religionskritiker (av olika falanger) mer att tala och skriva om.
En annan, kanske mindre uppenbar sak, är det mänskliga behovet av identitet. Svensken är idag på en rastlös jakt efter identitet. Det finns förmodligen få andra saker än religion, och etniskt ursprung, som är så identitetsskapande. Ta bort en av dessa och man förlorar sin identitet. Fortfarande lever upplysningsmyten om en ny friare värld utan religion för det är en värld utan krig som John Lennon sjöng tillsammans med hela världen på 60-talet. I dag kan vi inte längre säga att vi är kristna för att vi är ifrån Sverige, mer än i en urvattnad mening av att vi har ett Lutherskt kulturarv och arbetsmoral (det senare torde inte ha mycket av substans kvar). Men samtidigt detta oroliga identitetssökande som ofta går till andligheten för att finna kraft. New Agerörelsen har fungerat som ett kristendomssurrogat för svenskarnas hunger. Idag är Sådan andlighet allmängods, närmast en folkreligion. Så på så sätt är svensken enormt religiös men New Age verkar inte ha tillräckligt med kraft att kunna ge mer än en mindre skara den identitetskapande funktion som många söker inom religionen.
Vi befinner oss i ett motsatsförhållande – å ena sidan vill vi ha en tydligare
identitet som innefattar någon form av anlighet men å andra sidan utan religion för att vi har lärt oss att religionen är våldsam och naiv - särskilt i sina klassiska former som kristendom och Islam.
Religion är således ett begrepp som lockar och som skrämmer. Värt att notera i detta sammanhang är att Sveriges Radios nya parallellprogram till det populära Filosofiska Rummet kommer att kallas Teologiska Rummet. Termen ’teologi’ har under mer än 100 år varit djupt ifrågasatt från religionskritikens håll. Är då religion som verkligt alternativ på väg tillbaka? I varje fall är intresset för religion, även i dess klassiska former, inte borta. Svaret på den frågan bidar i framtiden. Det förefaller som att religion måste kunna svara på samtidens utmaningar.
Låt oss återkomma till Jonas och Musse. Det finns något talande vad gäller samtidens syn på religion uttryckt i deras religionsbygge. Vid ett tillfälle var de hemma på fredagsmåltid hos en bekännande judisk yngre familj. De blev medbjudna i det mycket jordiska och världstillvända praktiserandet av att tillaga och äta mat i en gemenskap i tacksamhet till ”Universums Skapare”. Men detta var inte andligt eller religiöst nog för Jonas och Musse. Det var inte privat eller asketiskt nog för deras religiösa intuitioner. De kunde inte ta in att religion är världsligt och gemenskapsfrämjande. ”Äta mat tillsammans kan vi ju göra ändå, det behöver vi ju ingen religion för”, var deras inställning på väg till parkeringsplatsen på fredagskvällen. Deras ”slutgiltiga” religion blev en individualistisk pastisch av österländska religionselement som var allt annat än världstillvänt.
Här tror jag vi finner ett verkligt exempel på hur märkligt vår kultur har kommit att tänka på religionens roll. Ska det finnas en framtid för religionen måste uppdelningen mellan andligt och världsligt utmanas. Kristna har varit duktiga på att göra en sådan bodelning med alltifrån mediokra till fruktansvärda resultat. Det är denna uppdelning som gör tron oattraktiv för de utomstående och utarmad för den kristne. Att äta tillsammans har i den judisk-kristna traditionen visat på en enhet mellan andligt och världsligt men en enhet som man kan gå förbi om man har för bråttom att komma bort från ”världen”. Den kristna tron bekräftar detta djupt mänskliga i det att Gud själv åt tillsammans med oss och inbjuder än idag till förrätt inför den verkliga Festen. Det är i den här världen vi kommer att lära känna nästa värld eftersom det råder en kontinuitet mellan dem. De fösta kristna blev inte förföljda för att de var religiösa våldsverkare eller fanatiker utan för att de genom sin skandalösa bekännelse till kroppens uppståndelse retade gallfeber på det filosofiska och religiösa tempramentet hos sin samtid. Romarnas Israel för 2000 år sedan, eller Sverige idag, gör det samma – en Andlighet som är livstillvänd är både lockande och skrämmande.