Hur talar vi egentligen om det kristna kärleksbudskapet?

I debatten om homosexualitet används ofta begreppet ”det kristna kärleksbudskapet” – att älska sin nästa som sig själv - som synonymt med att acceptera och tolerera alla människor och grupper utan fördömande. De som sägs förstå kärleksbudskapet sämst är de som kallar sig själva kristna eftersom de inte förstår denna synonymitet. Det de inte förstår är vad de själva påstår sig hålla dyrt och heligt, nämligen acceptans, men i praktiken så motsäger de sig själva genom att vara fördömande mot dem som har en homosexuell läggning.

Det torde vara allmänt känt att i en debatt, vilken som helst, överdrivs ofta de viktigaste synpunkterna i stridens hetta. Den som har opinionsöverläge kan vanligtvis driva hem sina poänger relativt friktionsfritt utan högre krav på stringens. Den som är i underläge ägnar tanken mest åt ordval för att undvika politiskt inkorrekta uttryck som leder till en återvändsgränd. Detta är den osakliga debattens dynamik. Oftast blir debatten därför snedvriden, och syftar mest att förstärka de båda sidornas övertygelser mer. M.a.o. det är inte vad en saklig debatt, och än mindre en ’dialog’ – detta populärord som vi använder så ofta som det goda samtalets främsta dygd -, syftar till. En debatt syftar till att göra två motsatta ståndpunkter klara och genom argumentation se vilken som har starkast stöd. Det finns inte någon som har ett opinionsöverläge utan båda sidor kan skrida framåt på lika villkor.

Retoriskt (i den ovan nämnda debatten om kärleksbudskapet) använder ofta de som har övertaget en vanlig anklagelse: att de kristna inte är öppna för dialog. D.v.s., den samtalsform som syftar till att två likvärdiga ståndpunkter eller perspektiv ska byta ut information för att lära sig av varandra och inte övertyga med argument. Båda sidor är här inte bara långt från den sakliga debattens dynamik utan ännu längre från dialogens verklighet. Dubbelt ironiskt blir det när samtalet handlar om kärleksbudskapet - att älska sin nästa som sig själv - vilket sägs vara synonymt med ett slags universell acceptans av alla människor oavsett åsikt.

Ett sådant humaniserat kärleksbudskap är kanske en bra, men knappast en direkt kristen, livsregel som i allmänhet delas med de etablerade religionerna i världen, i varje fall i praktiken. Att Gud är kärlekens Gud, eller att kärlek är ett centralt religiöst begrepp, är inte en exklusivt kristen trosföreställning. Eftersom kärlek är något universellt gott varför skulle man vilja förringa eller lämna det ute i ett framgångsrikt religiöst system? Frågan som vi snarare bör ställa oss är denna: Är den kristna gestaltningen av kärlek annorlunda från andra religioner och gudsföreställingar?

Ofta glöms det uppenbara kriteriet för att ett kärleksbudskap ska vara kristet bort - att Gud är den som älskar och ska älskas först och hur detta uppenbarats för oss i Jesus Kristus. Det som gör kristen etik kristen är Kristus själv. Skulle det vara Kristus som debatten handlade om vore det hela kanske mer intressant att lyssna på. I så fall handlar det om att inte bara påstå att ”Jesus sa..” utan att underbygga påståenden med mer än vaga hänvisningar till halvt påhittade bibelverser. Detta förfarande skulle kasta ljus över om en humanistisk och en kristen kärlekstanke har ömsesidigt överlappande beståndsdelar eller om de är diametralt motsatta. Jag skulle gissa att det skulle leda till det senare – visa dess olikheter, men på ett sakligt sätt.

Å andra sidan hyser jag inga illusioner att detta sakligt orienterade samtal kan realiseras i någon större utsträckning. Anledningen är ganska enkel - en kristen kan inte göra korset, vilket är en oundviklig del i det kristna kärleksbudskapet, till en allmänt accepterad idé, d.v.s. ta bort korsets anstöt då man talar om Guds kärlek. Men jag tror däremot inte att den kristne kan komma undan med att hänvisa till korsets dårskap då han själv har lurat in sig i en återvändsgränd, när han har gått med på att han behöver visa sig oskyldig till en diffus retorik vill göra gällande. Snarare tror jag att kristna bör vara ”oskyldiga som duvor och listiga som rävar”. Detta betyder i praktiken att inte ge den rätt som säger att man per definition är skyldig om man är kristen och behöver försvaras sig. Snarare handlar det om i allt visa sin oskuld genom att tala med klokhet och råd men utan att försvara sig. Bäst görs detta genom att att ställa motfrågor och inte svara på pseudoinvändningar mot ens tro. Många invändningar kommer då att falla innan de ens har hunnit dra till sig någon större attraktion. Dessutom kommer kanske den verkliga debatten då snarare handla om centrum istället för det som i det stora hela är tämligen perifert även om det är viktigt. Vill man inte hellre lida (om det nu kommer till det) för Kristus som kristen, än för en snedvriden debatt om sexualetik?